Landet
Min pappa trivs verkligen ute i naturen. Då menar jag inte någon skogspromenad ibland. Han skulle lätt kunna bosätta sig i en egen byggd hydda.
Detta är faktiskt inget ovanligt alls hemma hos oss. Fiskarna kom han hem med idag efter en dag på sjön. Han gick upp redan halv fem berättade han nyss, förklarade sig själv som ett barn kvällen innan julafton. Han kunde inte ens somna ordentligt igår för han såg fram emot dagen så mycket.
De största abborrarna han fick.
•
Jag har bestämt mig idag för att inte laga eller lägga mer pengar på min blåa bil mer nu. Den är inte värd det.
Jag ska ha kvar den några månader till för att se hur mycket vi kommer använda bil när vi bor i stan.
För att se hur mycket en bil är värd för oss.
Det är ju dessutom så att det bara är jag som har körkort i dags läget. Men jag hoppas ju såklart att vi kan dela på körandet lite längre fram.
Jag har iallafall lite framtidsplaner på att skaffa mig/oss en kombi inför familjelivet. För jag känner faktiskt att det inte är så långt borta, det finns liksom som en liten skugga i ögonvån på oss i varje val vi gör nu.
Jag sover förövrigt kvar ute hos mamma & pappa i natt med. Skönt på ett sätt. Det blir inge bo-i-väskan-känsla. Utan bara en mysig hemma känsla! Jag saknar min andra hälft så det gör ont i hjärtat. Men han har ju blivit sjuk så han skulle nog inte bli så mycket till sällskap ikväll. Han skulle somna tidigt och sen upp och jobba imorgon igen. Däremot kommer han hit direkt efter jobbet imorgon vilket jag ser fram emot i massor. Ska bara pussa och krama och dra in hans doft i hela hjärnan. För 3 nätter ifrån varandra känns för mig som evigheter faktiskt.
Distans skulle vi ju självklart klara av också.. Men när vi inte behöver det finns det ju ingen anledning till att vara ifrån varandra. För jag har aldrig fått någon känsla av att aldrig så vara ifred eller att vi går varandra på nerverna för att vi ungås för mycket. Det har liksom aldrig hänt för någon av oss. Vi bara trivs med varandras närhet.
Fast jag kanske får det låta som att allt är rosa moln. Det är faktiskt inte så. Vi har bråkat... Tro mig. Om stora saker, mindre saker och helt obetydliga saker egentligen. Vi har båda gråtit och trott att allt kommer försvinna. Men vi har klarat oss igenom det, och vi bearbetar vissa delar fortfarande. Båda två på olika sätt.
Kärleken mellan oss är så stor och äkta så jag känner att vi skulle nog klara oss genom det mesta fast det blir tufft.
Nog om det nu.. För jag ska kolla på någon skum och konstig serie nu. Sen ska jag sova så det blir en ny dag fortare. Ska nog somna till mitt inspelade ljud på telefonen när Micke snarkade förra helgen. Det är helt sjukt!
God natt. ♥
Kommentarer
Trackback
